Evelina

Det där lilla pirret i magen, som inte går att tyda så väl. Man vet inte om det känns rätt eller fel, om man verkligen längtar? Det har jag känt så många gånger, men ändå unviker man känslan, och förtränger att den en gång funnits där...
Förstår inte att man alltid drar samma gamla visor, om och om igen... "vi får ses snart", "det får vi göra om", "klart vi håller kontakten"... NOT! Det blir inte så, även om man vill.. Det är något som står och väger där emellan. Något 0som förstör..

Det jag just nu tänker på är två av mina närmaste... Eller är ni det? För mig är ni det... För inga andra har fått mig att leva som ni. Här om dagen började jag prata med Cecilia på msn. Vi började tala om hur det var när vi dansade och allt... Det var så länge sen, men ändå det jag alltid kommer att komma ihåg bäst, för under den tiden var jag så lycklig. Det är jag nu också, men jag minns verkligen hur lycklig jag var varje morgon för att få gå till skolan, för att få träffa henne, den finaste kompisen jag hittat.. Vi skrattade tillsammans, dansade, pratade, hittade på sjuka grejer. Har aldrig skrattat så mycket med någon. Det lovar jag.. Men frågan är, vart tog vi vägen? Pga flytt, slut på dans, osv. Ska det verkligen vara så enkelt att ge upp en vänskap som blivit den största i ens liv? Det undrar jag.. För mig är det inte ett svårt val. Jag skulle inte ge upp den, men ändå gjorde jag ju det? Man tänker att det löser sig. Oj, vill bara komma fram till att man ger upp alldeles för enkelt, för något man verkligen behöver, som man kommer på med tiden. Saknar allt vi hade.. :) Men dom minnerna gör mig lycklig.

Något annat jag tänker på, är min kusin Julia.. Vi har på någotvis alltid haft varandra, så länge jag kan minnas faktiskt. När vi var små på släktträffarna lekte vi, dansade, spelade teater, osv. Tiderna förändras, och med tiden har du blivit en person som lyssnar på mig, som förstår mig, som jag alltid kan vända mig till... Men ändå utnyttjar vi det inte? Vi ses knappast aldrig, även om vi säger att vi ska. Det är avståndet som håller oss isär. Trots att jag önskar att det inte var så.

Kände att det var betydande för mig att skriva ner det här i alla fall. För det är något jag tänkt över väldigt länge, utan att själv lagt märke till det. Men det är inte dom ända, det finns så många personer man vill leva mer med.